Rötter

Man har ju både fötter och rötter, och de förra har flyttat en från det senare om man inte stått still för länge. Mina rötter kommer från bästa myllan i Skåne på både mammas och pappas sida. De bilder jag hittade efter mina föräldrar är skannade och finns i botten här.

Kommentarer mottages gärna om detaljer jag inte har nämnt och då troligen inte känner till.

På mammas sida börjar det med familjen Jeppson i Barsebäck. Mormor hade syskonen Edit, Rut, Olga, Gunnar, Ove och Oskar. Edit blev gift med målaren Tage och bodde i Teckomatorp, Rut bodde i Billesholm? med Folke som skötte ett hönsfarm åt Findus, Olga blev gift med smeden … i Dagstorp, Gunnar bodde mot Kågeröd till och hade en lite Morris ”slipsknut” bil, Ove var järnvägare och ensam hela livet och kom upp och hämtade mig när jag skulle åka till mormor på somrarna och sist Oskar som blev kantor i V. Karaby församling. Jag kommer ihåg att jag var i Barsebäck medan de bodde där och sedan när de flyttat till ett ålderdomshem i Kävlinge åkte vi oftast dit på söndagarna med tåg. Det var ett heldagsprojekt även med sextiotalets tågturlista.

Mamma växte till en början upp i Barsebäck hos morföräldrarna Jeppson, medan hennes mamma Elsa tjänade sin magra försörjning som ensamstående mamma. Där gick hon i skola och där lekte hon med någon för mig oklar anknytning till greven som bodde där i ett stort fint hus med park. Namnet var Hamilton, och det låter ju både fint och bekant. Mamma berättade om detta som om denna greve inte var så som nidbilden brukar vara av grevar. Kan ha en koppling till att morföräldrarna jobbade åt honom på gården. Men där hemma var både gris och köksodling för eget bruk och grisen överlevde inte julen.

Där första bilden på huset har tagits från var då  Godsmagasin med liv och rörelse, med godsrangering tvärs över övergången titt som tätt. Nu går Pågatågen där och knappast något annat. Spåret till Eslöv har varit tomt på persontåg länge nu men man överväger att rusta upp det för utökade tåglinjer. Stambanan drogs över Dösjebro i en ny sträckning på 90-talet då många stationer las lång utanför centrum, förutom i Hälsingborg som slog på stort med en kombinerad Tåg/Buss/Båtterminal.

Senare träffade hennes mor Axel Andersson från Smålandsstenar , född 1888, och de gifte sig i april 1939 och han såg till att mormor kunde starta en egen butik i Teckomatorp för att sälja matbröd och kaffebröd. Det senare bakade hon i köket i en liten vedspis. Då kunde mamma flytta hem också 14 år gammal och klar med folkskolan i Barsebäck. Axel var plåtslagare och det betydde att han oftast var uppe på taken och lade plåttak. Vid ett tillfälle jobbade han på kyrktaket till Asmundtorp kyrka. Där föll han ner på backen och skadade benet så han blev låghalt. Inte så konstigt om man sett kyrkan men det kan uppenbart inte varit från egentliga taken. Då slår man ihjäl sig.  Det är en av Sveriges största och ståtligaste landsortskyrkor och det var möjligt efter vad som berättats att en lokal väckelsevåg fått rika jordägare på 1700-talet att donera stort till kyrkan.  Detta ledde till att barnen där fick fri skolgång i större utsträckning än annars. Och det råkade inkluderade min pappa som växte upp i den församlingen.

Teckomatorp har som kanske är bekant blivit berömt för Sveriges största miljöskandal.  BT Kemi grävde ned gifttunnor runt om den anläggning de huserade i från 1965 men som fortfarande när jag var där på mina första sommarbesök i början av 60-talet var ett aktivt sockerbruk. Vi lekte mycket på de vallar de hade runt omkring för att släppa ut något processvatten.  Innan dess var ”Torp” en livlig järnvägsknut med två korsade spårsträckningar, varav den ena var västra stambanan mellan Malmö och Göteborg. Man hade ett riktigt stort ”Stora Hotellet” där mormor hade arbetat med att laga mat i köket, och då pratar vi ”god skånsk mad”. ”Torp” var bygdens centralort med status av ”Municipalsamhälle” vilket tog slut 1966. Därefter flyttades alla inrättningar till Svalöv och luften gick ur Torp.

Det är något möjligen typiskt med Teckomatorp. Församlingens namn kan inte spåras till orten, och kyrkan ligger lång ut på åkern med en liten samling hus man kallat Norra Skrävlinge by. Teckomatorp måste varit en riktig nybyggarplats längs ett nytt spårkors.

Det var f.ö. på Stora Hotellet som mina föräldrar träffades medan mamma bodde hemma och jobbade på telegrafen i samma hus som hon bodde medan pappa redan nått Stockholm men var hemma över julen hos sina föräldrar. Det är inte så lång mellan Dagstorp och ”Torp”. Det var inte mycket velande därefter. Mamma hade inte sett mycket av värden då men hon köpte enkel till Stockholm mycket snart därefter och det flyttade in i det helt nya huset på Gullmarsvägen 10 som var klart 1947. Där växte jag upp och mamma bodde där till sin bortgång 2009. 62 år som hyresgäst var slut då.

Morfar dog under de åren jag var i Skåne på somrarna, 1963 och mormor dog 1985.

 

 

På pappas sida vet jag inte lika mycket. På farmor Huldas sida fanns starka kvinnor med långa liv. En bror till farmor hade seglat på haven och kunde berätta om detta spännande. Någon syster bodde i Vikhög. Barndomen startade  i Vadensjö med en fantastisk plats runt knuten som kallas Rönneberga backar (107 möh). Där har levande och döda sökt sig för utsikten i kanske tiotusen år, för det är troligen en av det tidigaste boplatserna i Sverige om vi tror att de kom söderifrån. Det finns gravar från stenåldern och senare här. Havet gick mycket högre upp då men detta ligger än högre.  Man ser hela Landskrona för sina fötter, Helsingborg/Helsingör, Köpenhamn/Malmö, Lund och bort mot Eslöv och Söderåsen.

Hur som helst – om jag har rätt för mig så flyttade Hulda och Anders  till det lilla huset i Dagstorp medan barnen fortfarande var så unga att de bodde hemma 1930. Pappa var då 20 år men var han bodde då vet jag inte.

När jag nu läst flera böcker som behandlar tiden för skånska kriget, dvs då Skåne slutligen blev svenskt är både Rönneberga backar med Vadensjö vid flera tillfällen en mycket central plats och så även Dagstorp, Billeberga och Kävlinge som alla har nära anknytning till pappas barndom och hans syskons hela liv.

Jag förstår att Vadensjö kyrka gicks mycket hårt åt under skånska kriget på 1670 talet,(75-79) ,  en av de bättre utsikterna över vad som händer på mils omkrets tillsammans med Rönneberga backar som är än högre. Som utsiktsplats är den svårslagen i hela Sverige.  Först står slaget vid Landskrona här strax efter slaget vid Lund, och därefter med danskarna förskansade i Citadellet i Landskrona var det en självklar plats för svenskarna att  kontrollera och man brände allt i en mils radie från Citadellet som var en av de två starkaste fästena i Skåne som Danskarna satt på. Detta för att svälta ut dem.

 

Farfar hade ett litet åkeri med en lastbil men dog av hjärtslag när jag föddes. Nej  – inte av att han fick se mig, det var något annat. Han sparade inte på sig har jag förstått. När han lastade bilflaket med sand skyfflade han med en kolskyffel. Den är minst dubbelt så stor som en skyffel för grus och det blir för tungt för en 60-åring. På bilderna  i galleriet ser man både farmor och farfar i det hus i Dagstorp jag varit i medan farmor bodde där efter att farfar gått bort. Pappas syskonskara var tre grabbar och fyra tjejer. Grabbarna åtminstånde måste skaffa jobb så fort skolan var slut och då var de 14 år. De cyklade in till Landskrona på mornarna och sökte jobb. Alla jobb?! På den tiden blev karriärstegen rätt lång, från springsjas till något som för pappas del blev mästare – tapetserarmästare.

Efter att lärt sig en del i Landskrona jobbade han på järnvägsverkstäderna i Malmö och sedan började en cyckelfärd på kors och tvärs mot slutligen Stockholm, men innan han kom dit var han verksam på många ställen som Växjö, Nässjö, Katrineholm, Laxå. Detta är på 30-talet efter börskraschen. Pappa var född 1910 så han var 20 när trettiotalet började.  Deras fackliga skydd fungerade så att om de kom till en ny ort och sökte jobb hos en mäster och inte fick något skulle de istället få lite kontanter som klarade dagen. Så det var att cykla på i värsta fall. Och han berättade att vid en period blev det 10 mil varje dag på en pansarcykel och han knäckte andra som försökte hänga på med tävlingsmaskiner. Under denna tid kunde man inte ha för många saker, men han köpte en uppsättning av Nordisk Familjebok om  sådär 25 band och en herrans massa kg. Det polletterade han på järnvägen till nästa ort när han behövde flytta på sig. Vetgirig som få var han. Jag har sett läroböcker i engelska också som han försökte insupa.

Några miljöbilder från verkstaden.

 

Pappa hade definitivt velat gå i mer skola men till det fanns inte pengarna. Inte heller för hans yngre bror, som ansågs mycket lämpad.  Läraren ville absolut se att han skulle kunna gå vidare men de medlen fanns inte då i alla fall.

Det dröjde till nästa generation då hans son fick visa hur bra läshuvudet skulle varit och blev.  Att han sen var musikalisk också, som många läkare och matematiker, får nog härledas till hans andra gren av gener.

Han, Artur, fick börja på varvet i Landskrona och det slutade med att även han kom till Stockholm via för mig okända verkstäder och startade en egen firma som gjorde många fina inredningsjobb till restauranger och rikt folk på fina adresser. Jag var i perioder ofta i hans verkstad och skapade mina alster.

Några scannade dokument (dessa ligger f.n. på en Googleserver och visas först som en lågupplöst miniatyr att klicka på. Därefter kan den zoomas men jag upplever det ”meckigt”. ):

• Pappas sista betyg 14 år gammal  som var i Vadensjö Folkskola mellan HT 1919 till VT 1924. Det blir 5 år
• Mammas sista? betyg som var i Barsebäck Folkskola. Mamma gick sju år från 1932 till 1939. 
• Flyttintyg till Stockholm, sida 1, sida 2
• äktenskapsbevis Gunnar och Majken 1947
• äktenskapsbevis Elsa & Axel 1939
  

 

Även den tredje broder Allan kom till Stockholm som tapetserare och alla tre startade Stål & Stoppmöbler? med fabrikation av bäddsoffor till trångbodda i främst södra Stockholm. Pappa startade senare en egen firma som helt säkert hette Stål & Stoppmöbler från slutet av 50-talet. Tanken har aldrig tidigare slagit mig men är det samma firma han ensam tar med sig? Allan fortsätter hur som helst med den verkstaden som var belägen under vår lägenhet i många år till.

 

Ännu en fråga jag aldrig ställt mig: pappa är född av en Larson, son till Anders Larsson. En förklaring jag fått nu 2015 av yngsta syskonet är att de fick efternamnet Andersson direkt. Så systrarna hade inte samma namn som bröderna? Det låter väldigt konstigt för mig – men det styrks ju av att pappas skolbetyg anger hans namn till Andersson, så har det varit. Nu (2019) vet jag att även tjejerna var söner till Anders, dvs bar namnet Andersson. Så var det. Så Hulda och Anders hette Larsson och barnen Andersson.

Morfar hette också Andersson. Det var förvirrande för mig som liten. Man skojade ofta om ett uttryck utan att jag riktigt förstod botten i det. ”Andersson – är det tagit”. Ja när jag gick i skolan var Andersson Sveriges vanligaste namn och det har det väl inte blivit utan att man tagit det lite här och där.

Och även jag har tagit ett namn, men för att det är lite ovanligare, jag tog min frus namn. Man frågade om jag förstod vad jag gjorde – och ja – det tror jag. Men folkbokföringen har inte fattad det. Mitt Andersson kunde inte tas bort med det kunde bli ett mellannamn. OK men om någon fått sina adressuppgifter därifrån har jag det som första delen i ett dubbelt efternamn, där andra delen oftast inte är med ens. Det är skillnad på A och R, Andersson och Rösand om man sorterar efter namn. Eller bara tilltalar en grupp.

Lite alster från verkstaden på Paternostervägen 70 i Hammarbyhöjden, eller snarare i foten av höjden

 

Då när jag var liten kille och pappa just hade startat sin tapetserarverkstad i egen regi var det utan den ekonomiska buffert som hade varit bra att ha. Ha sa själv också att det skulle skett medan han var yngre, för han förstod att det var hundår till att börja med. Tapetserarmästare hade tidigare tillhört eliten i samhället jämbördiga med tandläkare i social ställning. Men på 50-60-talet började ett nytt mönster att framträda. Möblerna var inte de flotta saker som man självklart skulle renovera och IKEA började göra sig gällande. Det pressade förståss priserna man kunde få ut. Alla hans gamla tapetserarkompisar gav till slut upp yrket för andra sätt att förtjäna sitt leverne.

Men pappa ville inte ge upp sitt självständiga liv och dessutom visste han att han var mycket noggrann och skicklig i det han gjorde. Han skulle aldrig lämna ifrån sig något som han inte själv var helt nöjd med, och många gånger gjorde han om vissa moment för att det skulle bli bra. Allt detta ledde till att tid var svårt att beräkna, men man lockades oftast att lova en leveranstid. Så det blev att använda kvällar och nätter för att kompensera det man inte hunnit som planerat. Så pappas arbetsvecka var nog aldrig under 80 timmar men många gånger mycket över det också. Det innebar att vi ofta cyklade till honom på verkstaden för att umgås och hjälpa honom, eller för att göra något åt en själv.

Allt detta jobbande resulterade förståss i att hans liv var jobbet, där han var sin egen chef. Och när han blev pensionär var det bara en ekonomisk garant, eller förstärkning för han hade ju inte haft så höga inkomster under åren, men att sluta jobba var inte på kartan. Det fortsatte han med 12-13 år till. Men på slutet var det tungt för han fick inte nog med luft. Som rökare fram till 60 någonting i en mycket dammig miljö hade han fått kol. Men hans problem kring rökning gjorde åtminstånde mig och min bror till svurna motståndare till att börja röka. Själv fick jag betala med en del mobbing för att man var så ”ordentlig”. Även det gjorde mig starkare och helt kompromisslös vad gäller rökning i min omgivning.

Tjejerna blev kvar i bygden, två stycken blev del i bagarfamiljer. Yngsta systern Margit som inte blev bagarhustru fick 3 söner varav 2  blev riktigt duktiga 10-kampare utan att jag förstått det förrän nu på gamla dagar. Svensk mästare 1993 för den ena och 4:e plats för den andra ett annat år. De var i en klubb som var unik i Europa, Heleneholm – se mer under länken http://riggberger.dinstudio.se/empty_53.html och möjligen utanför också i att skapa framgångsrika 10-kampare. Helt osannolik ansamling duktiga atleter. Dessa mina kusiner krävdes det två begravningar för att vi skulle få lite mer kontakt. Bättre sent än aldrig.

Några andra kusiner blev också bagare i andra generationen, så det är gott om bagare runt mig. Även min svärfar i Norge var brödbagare men även wienerbrödmästare. Han såg mer ut som Ricky Bruch efter sitt knådande och när han slutade var det ingen som tog över den stafettpinnen.

Jag har några gamla bilder som jag inte vet allt om i alla fall. Jag hoppas några kan fylla på med detaljer.