Resa med ett statement

Jag inser att flygresor är snabba men långsiktigt åt skogen, även om några tror att just skogen skall bli det som man skall flyga på. Det ser mer ut som att skogen ryker också i så fall, både i den en och andra betydelsen. Därför skall jag åka tåg i Europa istället  för att flyga till Canada för att åka lite tåg där som var en tanke.

Första resan gick till Dolomiterna

2012 skulle jag ansluta till en bergsvandring i Dolomiterna och åkte då via Berlin, München, Bruneck,  och åter via Innsbruck, Paris och hem.

Intryck som satt sig var det Tekniska Museet i Berlin, hur prydligt det var i norra Italien och Järnvägsövergången Brenner som inte var något man byggde i en handvändning. Men även en härlig gratiskonsert på en kejserlig innergård i Innsbrück med bara blås från Leipzig. En hel månad bjuds det på musik av olika slag varje år!

Bilden med MMM (Messner Mountain Museum) är Reinhold Messners verk. Han anses vara värdens bästa bergsbestigare och det han har gjort bedöms inte kunna göras igen av någon. Rätt maffigt idag då allt blir värre och värre. Han var bl.a den förste att bestiga Mount Everest utan syrgas. Läs mer på Wikipedia. Platsen är Brunec i Sydtyrolen.

Andra resan gick till Rom och San Remo

Resan hoppade mellan Köpenhamn, Hamburg, München, Bolzano, Rom, San Remo och avslutades tvärt i Nice med flyg hem p.g.a biljettstrul och strejk.

Intryck som satt sig var Oktoberfestivalen i München som var som en dag vid ett ambulerande tivoli – överreklamerat, men det var inte tekniska museet i München. Antagligen värdens bästa!  Hamburgs konserthus i vardande, Ismannen Özel och igen hur fint det var i norra Italien och närmast Bolzano, större delen av Rom som drunknar i turister, Alfred Nobels poäng med San Remo, och att stora delar av Italiens järnväg faktiskt går i tunnlar.

Tredje resan startade i Paris mot Stockholm

I juni 2018 tog jag tåget hem från Paris efter en gruppresa till Normandie och invasionskusten på sånär samma dag som då 44 – 6 juni.  Det blev med stopp i förutom Paris även Metz, Achen, Köln, Düsseldorf och Hamburg innan Stockholm.

Intryck som satt sig var alla överdekorerade kyrkskal från medeltid och framåt. Flerfaldigt enfaldigt. Men stadshuset i Achen var lika gammalt men tjusigt och fortfarande i aktiv tjänst. För de som läst om typografiska mått här på annan plats och Karl den Store, – det var här han satt och styrde med sina stora fötter när han inte var ute slog ihjäl uppstickare. Som kung av stormakten Frankerriket och till slut även romersk kejsare, den förste i  VästRom sedan Rom föll 476, blev han kristendomens härskade och beskyddare från 800 till 814.

Ett annat intryck var de korta avstånden en tågsträckning från Metz till Achen bjöd på med 4 olika länder inom lika många timmar inklusive byten.

”Lilla” Metz hade en grandios järnvägsstation, byggd för att kunna lasta 25 tusen soldater med häst och rubbet – om dygnet! Byggt i fin granit. Men så ligger det granne med Verdun som har sett en del soldater under WWI. Men TGV tågen drog de förbi med en station långt ute på bygden. Borgmästaren vägrade att vara med på invigningen, och ja – jag håller med. 

Fjärde resan vänder i Faro (Algarvekusten)

Nu i oktober 2018 är planen att gå(åka) till botten med(av) Europa, eller bra nära i alla fall, till Faro i södra Portugal. Faro på spanska betyder väl fyr eller något assossiativt med det. Tanken är att jag skall ha med mig en cyckel för att hinna (och orka) se mer av de platser jag kommer till. Nu får man ju inte ta med cycklar vanligtvis, men jag ha skaffat mig en Bromton som man viker ihop till en mindre väska, dock 15 kg men den skall inte bäras många meter. Man kan ju inte ha något som måste bäras i händerna om man skall cyckla, så det blir en ryggburen väska/säck  plus den väska som är gjord för cyckelfästet men med en axelrem för korta stunder.

Denna Bromton har faktiskt en länk till min tidiga jobbhistoria geografiskt då mitt första jobb blev att åka till Harrow Road på kurs (nära Wembley Stadion) och rätt nära den nu rivna fabriken ligger denna cykelfabrik idag.

 

Numera finns knappt några nattåg men det är ju heller ingen bra idé om man vill se vad man passerar så resan får styckas upp där dagen tar slut och ta in på stillastående natthärbärgen. Ett sådant åker jag dock, för annars får man ta en förfärlig omväg, och det gäller Biarritz till Lissabon.

Biljetten gäller för 22 resdagar under lika lång period, och så lång blir den, från 8:e till 29:e okt. Det finns en stor skillnad mellan att flyga och åka tåg. Flyg passerar allt fram till målet, tågen kan ofta innebära många olika tåg. Denna resa skapade 21 platsreservationer. Alla var inte nödvändiga men många är det om man tar snabba tåg.

Men det finns en plats där ALLT verkar rymmas av tabeller för tåg. DB eller Deutsche Bahn (www.bahn.de). Men även en app till mobilerna för IR planering. Och allt kan beställas genom telefon och/eller mail på svenska eller europeiska siter.

Hotellbokningar = övernattning och oftast lite mer än så. Nedan är de ställen som jag stannar över en eller flera nätter. Byter tåg här.

Köpenhamn, Fredericia, Hamburg, Osnabrück, Amsterdam, Paris, Nantes, Bordeaux, Biarritz, Hendaye, Lissabon, Coimbra, Faro, Sevilla, Cordoba, Madrid, Figueres, Paris, Brüssel,  Köln, Hannover,  Hamburg,  Köpenhamn (oplanerad övernattning).

 

Intryck längs resan

Fredericia

Tid: 9 okt kl 9, väder: 
gråmulet. Fredericia ligger precis norr om Lilla Bältbron på Jyllandssidan och det är uppenbart att det är en gammal befäst ort med ett vallgravssystem som en fin stjärnkrans kring den gamla kärnan.
 
Det hann bli mörkt och jag både missbedömde och missplacerade huset så avståndet till min lägenhet blev grovt fel. Tågstation är utanför gamla kärnan. Tur att jag satt på min cykel. Staden innanför gamla försvarslinjen är en fin gammaldags bebyggelse i låga tegelhus med insyn från trottoaren till de på första planet någon halv till en meter upp. Så minns jag det från mina stunder som barn i Skåne också.
Men – vad gör Danskarna med sin krona: 1.43 mot 1? Nu vet jag – Danske Banks tvättmaskin.

Hoppas på roligare väder i morgon än dagens gråväder så kan jag ta en morgontur också och få några bilder.

I  Osnabrück, som jag bara stannar i en lång stund vid för att byta tåg, har jag nu sett att den där Karl den Store, han med de stora fötterna, är ansvarig för orten på sätt och vis. Han grundade ett biskopssäte här och då utvecklades en marknadsplats med ”Tysklands” första gymnasium år 804. Senare historia blev fredsförhandlingarna efter 30-åriga kriget, den Westfaliska freden, och för de i nutid, nåja 60-80 talet i alla fall, som har sett en Karmann Giha kom den härifrån.

Amsterdam

Till Amsterdam kom jag fram sent på kvällen, men det märktes inte på stan, det är fullt med folk på gatorna. Jag vecklade ut min cykel och började cykla i riktning mot hotellet, men det kändes så lätt att jag passerade hotellet utan att märka det rätt snabbt.

Här var ju tanken att det skall cyklas och det gjordes nästa dag, i strålande väder. Det är oändligt med cyklar och cyklister i stan. Inga backar och massor med cykelbanor. Och en och annan incident mellan cyklarna, det blir ju ofrånkomligt. 
Men allt folk – Amsterdam tävlar nog med Rom om att dränkas av turister, och som jag läste nyss av cyklar, vilket syns på ena bilden. På bilden av huset med en ”pizzakartong” överst är den röda kranen något man kan gunga på så man i vändpunkten har sikt (och fritt fall) nedåt. Nice?! Skall vara Europas högsta gunga.

Det slår mig att det förutom alla fantastiska gamla hus och fasader finns det numera mycket nytt kring gamla kajer. Så är det numera överallt vid vatten, men de nya husen är också fantastiskt fina och olika varandra. Och man bevarar och bygger om/in gamla miljöer fint.

Och så en påminnelse om visheten att fråga vad saker kostar INNAN man beställer något. Ja ville ta med något till en kaffe på rummet, går förbi en som sålde dylika saker, typ muffins. Jag väljer en av tre, han börjar först värma den och sedan kladda ner den till oigenkännlighet varpå han ber om 6,5 €. Kom från en restaurang där jag druckit två glas vin för samma summa! Så en muffins = 2 glas vin. Mat och vin smakade utmärkt, muffinsen åt jag ett musbett på. Då börjar vi verkligen prata grovt rån.

På väg till Nantes var det stationsbyte i Paris. Det var snålt tilltaget med 40 min och när vi väl rullar in och kommit ur tågen var hela skarven borta. Men det funkade rätt bra att få (mot pengar – men OK) en senare platsbiljett och tog i då så att det inte skulle stressas. I valet mellan Metro och taxi valde jag att ta cykeln i Paris vid fyratiden, dvs rätt tjockt redan i trafiken. Det tog en timme för de 7-8 km vilket var längre igen än jag gissade, för jag hade tidigare gått stäckorna, men inte samtidigt och trodligen inte fram och åter.

Om Gare De Nord och de andra Gare är pampiga och storslagna, men också väl fungerande kan man inte säga något av detta om Gare de Paris-Montparnasse. Modernt, så trångt att man inte hade någon överblick, och mycket folk. Det var ett lååångt tåg med dubbla våningar och helt fullt för en resa utan stopp till Nantes 40 mil bort. Ingen där i mellan hade någon glädje av detta tåget.  Överför det till Svenska förhållanden och fundera på höghastighetståg. Har hört och nu sett spår av det, dessa spår kräver minutsiöst underhåll och det fanns ett flertal ”depåstationer” med spårmaskiner, makadam och annat för att göra jobbet snabbt på nätterna när spåren är lediga. Hastigheterna skapar krafter som inte får löpa amok. Hur skall vi orka med det i Sverige?

Amsterdam – Paris: 10 – 5 i cykelanpassad gatumiljö!!

Nantes är en flott pärla till stad. Gaturummet är det snyggaste jag sett någon stans. Centrum verkar exklusivt rakt upp och ned. Historien sträcker sig från romartiden, över vikingatiden och slavhandeln till Marinbas med varvkapacitet. Även Hitler gillade läget för sina u-båtar. Nu var hela det marina området nedlagt med resterna stående där som på många andra ställen och erbjuder utrymmen till sådant som aldrig skulle ha råd att bygga för eget bruk. Här har skapats stora mekaniska djur. Se elefanten.

 

Biarritz

Tropiska stormen Leslie är på väg. Från fint ljus till grått och blåst  och strax därpå regn.

Det märkliga är att jag läser i svenska tidningar hur ovädret  dränkt även Franska samhällen med flera dödsoffer, men i Biarritz vet man ingen på hotellet. Nästa dag var det dock ”bättre” ljus ute.

Biarritz ligger i knät på Biscayabukten och samlar ihop lite extra vågor som surfarna gillar. Men karaktären på strandremsan är mer å Nice eller liknande lite exklusivare ställen, som i alla fall historiskt inte hippiefolket skulle försörjt. Jag såg dock inga folkabussar typ Carlifonia annat än som souvernirer, men det gick snabbt snabbtåg närmast direkt till Paris runt 18 när jag väntade på att åka åt andra hållet.
 

Lissabon

Lissabon är backar! Sju kullar säger de som borde veta. Och det är inga småkullar. Begränsat kul med cykel åt de hållen. En annan sak som begränsar kuligheten  är skit i luften från alla taskigt renade dieslar och spårvagnsspår som är lätt att spåra in i med ett cykelhjul.  Återstår vattenfronten som är horisontell, iordninggjord för annat än bilar och lång, ca 1,5 mil. Annars har de Tuk-tuk fordon som är elektriska. Perfekt i Lissabons klimat.

1998 var det en världsutställning här som det byggdes mycket nytt för och det mesta verkar mindre behövt idag sett med mina ögon. 100 år tidigare var det en sådan i Stockholm på Djurgården, men där monterade man ner nästan allt igen. En reflektion bara.

Där jag bor är det svårt att se om huset är ett vrak eller en välmående historia. Mycket svårt. Det hotell jag valt syns knappt utifrån att det innehåller ett hotell, ett litet tygstycke bara, men är en riktig pärla innanför ytterväggarna.

Och när jag trillat ner för backen möts jag av ett litet prydligt torg med en tårtbitsfasad som på Stureplan hemmavid med en kanonsnygg restaurang med en meny som gjorde mig skeptisk men som visade sig vara det godaste på mycket länge. Restaurante Infame, Largo do Intendente Pina Manique 35 blev nog Lissabons trevligaste överraskning för mig.

 

Coimbra

Coimbra valde jag för att få se lite av det som är norr om Lisboa, det sades vara en fin gammal stad med stort universitet som var vänort med Lund. Allt detta stämmde, med ett tillägg – backarna. Lisboa var illa, Coimbra är mycket värre och enligt hotellet här är Porto än värre! Kan det bli det? Men hotellet!! Resans i särklass billigaste hotellrum är så läckert att man baxnar. Solar Antigo Luxury Coimbra heter det.

Och man välkomnades som om jag var allt de väntade på. Det bjuder både på leenden och välkomstdrink, frukost på rummet om jag inte skulle med ett så tidigt tåg och det som finns i kylen.  Men då fixar det en stor korg med allehanda i på kvällen innan för mig.

Och universitet har studenter med lite pengar. Resans bästa kondisupplevelse för inga pengar fick jag på ett fik vid universitetet och på ett annat ”fint” ställe nere på torget fick jag en härlig öl för 1,5€. Det är väldigt högt upp mot himmeln och det känns.

 

Faro

Faro börjar som en besvikelse efter alla som prisat stället. Gatorna är antingen nästan kullersten eller bara urusla och det stinker från ”alla” bilar. Det är som på Skanstull på 60-talet. Alla kan väl inte sälja skitbilar hit? Återstår bränslet. Och oset ligger även där bilar inte kör. Sedan ser man ingen sjöyta mer än i hamnen. Cyklade  ut mot havet (åt fel håll möjligen), det är dy-basänger så långt ögat når, till vad vet jag inte. 

Nästa dag hade jag sett en tunn linje på gränsen till det naturreservat som gränsar till centrum och cyklar mot den. Där är det oftast en grusstig som många mountenbikes tar och den var kul att cykla. Den slickar barriären till flygplatsen långa sträckor och avslutas med en perfekt cyckelraka för alla som skall ut i träsket. Se bild. Hela färden slutar ute på den smala ö-strimla som är playan. Och den var klart OK.

Två andra intryck: det är på sina ställen lika mycket skit och plastsopor som i gamla New Delhi i naturen – och det säger mycket. I det naturreservat som är i ena änden av den smala playaön var det rena gettobebyggelsen med tillhörande soputställning. Vi fick inte sätta fötterna på marken, utan de hade byggt en spång för att skydda den vegetation som fanns, och så tilläts detta?

Jag har sett det även i Lisboa och Coimbra och nu i Faro, lokaltågen är långt värre taggade här än hemma. Många tåg har inte en ren kvadratmeter någonstans. Inklusive fönster. Skall inte i pränt uttrycka vad jag känner, det blir inte så vackert.

Sevilla

Sevilla har en gammal stadskärna som kräver sin GPS-skarta om man skall hitta tillbaka. Men – på ett ställe fick GPSen spader och nervöst sammanbrott och det var säkert det gigantiska gitter till monument/gatuutsmyckning som syns på en bild. Staden är fullt med gamla fina hus och palats. Till och med en tobaksfabrik som matchar slottet hemma, nu omdisponerad till universitet. Historien går tillbaka till Romartiden och innan år noll här också . Vad gäller cyckling är det lite bökigt att ta sig genom gamla kärnan då nästa alla gator är enkelriktade mot dig, från alla håll, men det är fina cykelbanor runt om och utmed både flodkajen och det större avenyerna. Man cyklar även på gånggator men det kan vara trångt, det är mycket turister även här.

Sevilla är en stor stad och ett centrum för kultur, ekonomi och industri. Då kan man ha spårvagn också. Av en typ jag aldrig hört talas om. Den går på batterier som den laddar några sekunder vid varje hållplats. Och det är bara några sekunder. Den står inte märkbart längre för att den skickar upp strömavtagaren till den luftskena som bara finns över hållplatsen.

På vägen in till Sevilla såg jag något norr om vägen som hade ett ovanligt ljussken kring sig och trodde det var ett solvärmeverk. Och – på nätet får man reda på allt. Solnova Solar Power Station var det med tre olika stora men annars liknande torn där reflektorer på marken reflekterar solljuset mot tornets topp som värmer/ smälter salt för att lagra värme. Coolt – fast inte.

Även här har de haft en världsutställning på nittiotalet och byggt massa nytt, som tågstationen med höghastighetståg, busstationen, flygplatsen, en ö och broar till den. Nio mil till Atlanten men ändå en stor hamn har staden också.

 

Cordoba

Cordoba är mycket imponerande gamla byggnadsverk som med tiden fått arabisk utsmyckning. Även här är den gamla stadskärnan mycket trång, men inte värre än att bilar letar sig in. Det måste veta att de kommer ut utan att backa hela vägen… men jag såg motsatsen också.

Det finns en massa små hotell i vart och vartannat hus inne i den gamla staden och det jag valde var mycket modernt och bekvämt. Även Cordoba var utmärkt att cykla runt i med fina cykelbanor. Spanien får godkänt av mig som cyklist.

När jag åkte hit från Sevilla såg jag ännu ett solvärmeverk, och det stämmer med Wikipedia att det skulle ligga två anläggningar till ca 1 grad norrut kring Sevilla. Det ser lite mystiskt ut med detta ljus som kommer från maken även om det är relativt dåligt med solljus.

 

Madrid

Madrid kom jag tidigt till bara för att lära mig en läxa. Man bokar hotell och får, om man inte är varse att läsa extra noga, en utslängd lägenhet. Det innebär att man måste ha avtalat en tid då någon skall överlämna nycklar och annan info. Det insåg jag inte, svarade galet fel när jag skulle vara i Madrid, det brukar inte vara så noga, är det klart är det annars lämnar man packningen och drar ut på stan. Så när jag insåg att tiden var fel gjorde inte det så mycket, jag korrigerade inte det. Samtidigt är det nu andra gången som, när jag är utanför Sverige har jag inget mobilt bredband. Men när det börjar strula är när man behöver det! Nu ringde jag Telia, men det hjälpte lika lite som förra gången, dvs inte alls. Så jag fick återvända till stationen och spendera hela eftermiddagen där till klocka blev vad jag sagt.
Jag har bott i stort sett mycket trevligt och bra under hela resan men avslutar då enligt ovan med en lägenhet på 2 rum och kök med i stort sett inga fönster!!

Och en annan sak på tvärs med ett tidigare konstaterande, Madrid är en skitstad att cykla i. Man delar filerna med bilarna och i många fall är det smalt och enkelriktat så man känner flåset i nacken. Dessutom är många ställen uppbrutna som på Segels Torg hemma. Tokröra med andra ord.

Men Madrid kan ses från fötter. Det syns att det har grävt rikedom under lång tid från långt utanför landets nuvarande gränser. Pampiga fasader på många ställen och mycket väldigt läckra nya publika hus. Man har en del stora gröna ytor, parker och något som jag bara sett på håll – det är stort som hela Djurgården säkert och måste väl vara mer naturmark än anlagd park.

 

Återtåget

Madrid – Paris

Åkte Spanska Talgo-350 till Madrid och Tyska ICE tåg från Madrid mot gränsen till Frankrike, och sedan vidare med fransk TGV dubbeldeckare till Paris. Långsammast gick TGV. Det är inte bara tåget som avgör hastigheten, spåret är lika viktigt.
I Spanien var alla stationerna jag åkte via nya jättekomplex, hela snabbspårssystemet verkar byggt från början och oberoende av det gamla. Ett jättebygge.

En reflektion till för Sverige. Alla dessa snabbtåg har samma säkerhetsnormer som flyget vad gäller bagagekontroll. Det leder till separata perronger med accesskontroll – i en eventuell liten ort som fikar efter att spåret dras till dem. Hur tänker man där i Sverige? Om vi tror vi kan snåla in på det kommer de tågen aldrig över våra gränser vilket många ser som en självklar utveckling. Och hur mycket får det kosta med den personalen som inte kommer bli sönderstressad direkt.

Paris – Hamburg
Oj Oj Oj.
Inte fin nog för Thalys Salong med min folkliga förstaklass biljett.
Tåg nr 2 för dagen startade en halvtimme INNAN utsatt tid. Sådant funkar inte. Hela min kedja av reservationer faller där. Nästa tåg kan inte hålla tiden heller.

Väl i Köln står ett tåg med fullt av passagerare på samma perrong som skall till Hamburg som jag och alla signalerar att det skall gå, men en ursint kvinna står långt bak och pressar en barnvagn inåt utan att komma någon vart och den dörren kan ju då inte stängas. Vad problemet var förblev okänt man jag valde att vänta till nästa tåg som utlovats komma om en dryg timme. Det gjorde den dock inte. Kallt var det och säger de något i högtalarna är det knappt man hör för allt gnissel.

Till slut kommer dock detta väntade tåg med DB nr från Basel och är ett Schwetzist problemtåg med panoramavagn och riktig restaurangvagn med bordsservering i dämpad skön belysning där maten bara är tillagad med inhemska råvaror och med priser därefter. Maten var också mycket vällagad och god. Hade det inte varit för att en ung familj hade gjort hela restaurangen till deras vardagsrum med stök och stoj med barnen hade det varit fantastiskt. Det är ta mig fan obegripligt hur lite respekt en del visar sin omvärld.

Detta tåg skulle stanna vid en massa stationer i norra Tyskland, men pga att det var kraftigt försenat strök man en stor del av dem. Måste få rätt omfattande inverkan för de som skall av där till att börja med.

Hamburg – Stockholm
Och i Hamburg trodde jag att jag kanske kommer dö. Efter den goda middagen på tåget fick jag en märklig känsla redan på tåget och kom fram till i mitt eget lilla resonemang till slut att jag har nog fått ett tarmvred. Det var inget att leka med. Trodde jag skulle tappa medvetandet under flera timmar, oförmögen att skaffa någon hjälp där jag var på hotellrummet i Hamburg. Många tankar senare på morgonkvisten funderar jag på när jag vaknar till om jag kanske är nästa OK igen. Jo det verkar så – men jag är för långt hemifrån ännu för att våga testa.

Detta är sista resdagen på mitt Global Pass så jag prioriterar att lyckas nå Stockholmståget från Köpenhamn.
Så efter att ha skippat vad som såg ut att vara en utsökt frukost, dessutom utan extra kostnad, tar jag mig till perrongen. Det är kallt, jag har inte några vinterkläder av förklarliga skäl, så blir det minut för minut klart att detta tåget kommer vara sent redan från start. En timme till slut. Gott genomfrusen kliver vi in i vår 1:a klass salong som bara är något varmare än där ute. Och var folk skall ha sin packning annat än på golvet är inte uppenbart. Detta tågen har något problem, som vi inte märker direkt av men det vill byta det under resan. Så sker och eftersom det är en annan typ av tåg och antagligen ett tåg som det redan var massa folk i stämmer inte platsbiljetterna längre. Det blir lång trängre med andra ord. Och en del av passagerarna har ju väskor som hus. De väskorna skulle det inte ta på flyget.

Det hela slutar med att jag missar stockholmståget från Köpenhamn med 3-4 min, och det finns inte plats i några senare tåg den dagen så jag får en ny biljett till dagen efter. Mitt respass är slut då, ser inte hur det påverkar biljetten. Maten åkte också ifrån mig med tåget, och sängen får bli en hotellsäng till. De extra kostnaderna tänker jag skicka vidare till DSB, men det skulle inte förvåna mig om det försöker slingra sig. Vi får se till slut.

Grand Final på tågresans återtåg är att SJ tar mig till Stockholm nästa dag från Malmö i en lugn skön och störningsfri körning som når stan med 5 minuters marginal. Jag gillar att spåren kröker lite och den omväxling av utsikten som faktiskt bara Sverige erbjuder. Det kan jag säga nu efter allt tågåkande.

Man kan säga mycket om maten på SJ-bistron men den slår allt utom Schweiz jag mötte nere i Europa, möjligen även Portugals nattåg undantaget. Men miljön vinner SJ på då – Schweiz undantaget som var en riktig restaurang.

Slutsats – tåg kan inte bli det som skall ersätta dagens flygåkande. Det är bara att stanna hemma i större utsträckning. Tänk att släppa ner bara några stora plans passagerare på en station. Och varje resa med byten innebär att det släpps lösa på nya stationer. Systemet funkar inte och kan inte expanderas där det ligger mitt i städerna.

Och spårunderhåll skapar störingar även nere i Europa. Som jag sett stora sådana, eller ska man se det så att det blir stora även om den i sig är liten. Detta slipper flyget i princip.

Olika tåg – olika upplevelser

SJ X2000 till Köpenhamn. Tågen är som konstruktion utmärkt men de är utslitna, och det skall ju bli toppfina i närtid också. I min vagn spelade vakuumavloppet sin egen konsert under mer eller mindre hela resan – för sig själv. Och det jobbades på spåren också, på många ställen – men det ledde ju till att min anslutning gick utan mig. Men det gick nya tåg varje timme.

Danska IC tågen är inte så snabba men himla smarta och mångsidiga. Och Danmark är ju inte så stort heller. Mindre än två timmar från Köpenhamn till Jylland. Svenska och danska första klass bjuder på evig fika och lite annat gott, och det är de ensamma om.

Danmark har en massa spår utan el och det byggde nytt också utan el. Hur skall de köra dessa tågen i framtiden?? Dessutom undrar jag varför man backar i teknikutvecklingen med rena diselmototer med vanliga växellådor som vilken gammal lastbil som helst när man för länge sedan insåg att diselelektriskt lok är mycket bättre?

På tåget från Tyskand till Amsterdam (oklart vems tåg, de bytte lok i alla fall) hade de mönstrat på och av ett antal svin innan jag kom, så det var inte första klass, det var möjligen första klassens svin i svinklass. Sorgligt, och jag tog en annan egen kupé i besittning. Senare på samma tåg slängde de av en passagerare med polisens hjälp också. Troligen var han en som struntade i rökförbudet. Han blev varnad i högtalarna.

Men att se Danmark och Tyskland blir snålt – det är mest gröna korridorer man åker i. Jag får hoppas att det finns en uppsida som är större än åkupplevelsens nedsida.

Belgiska Thalys är TGV-maskiner med egen identitet. Djuprött och violett. Cykeln fann en vrå även här att hålla till i. Men – ingen gratis fika.

Franska TGV finns förståss i en massa generationer. Det jag åkte till Nantes var i det närmaste ett helt nytt dubbeldeckartåg. Mycket bra, både i komfort och plats för bagage. Men – ingen gratis fika här heller, och vad värre var inget att köpa heller.
På denna sträckan, Nantes – Bordaux, som tog ca 5 timmar gick 2 som förväntat, dvs rätt snabbt över skarvfri räl, men den andra delen gick över spår som inte tålde att köras på nästan, med en skarvövergång i sekunden. Fart som en trimmad moppe. Det trodde jag inte om tåg i Frankrike. Och förseningar blir det här med. Tåg är komplicerade storskaliga system.

Portugisiska nattåget såg inget vidare ut – tåget alltså. Som det manglats ner en meter på höjden, men det var en liten etta med dusch och wc, egen vaktmästare och tio steg till puben. Jag var först där men det kom några till och det blev en trevlig stund med först två öl sedan en trerätters meny + kaffe och en halv flaska portugisiskt rödvin – för inalles 24€. Men sova går inte, men det är mycket bättre än sitta upp en hel natt. Jag läste att Portugal har en egen bredare spårbrädd, 1668 mm mot 1435, vilket förklarar en del. Det var två spårskenor nära varandra vill jag minnas där jag klev på tåget.

Men – när jag dyker efter sanningen så lär jag mig att det är inte spanska tåg utan franska som skall dela det tre-räl-spåret. Spanien har också 1668 mm spårbredd.

Portugisiska inrikeståg typ lok och vagnar gick både snabbt och bekvämt. Det är samma loktyp som ”Snälltåget” hemma och det drog iväg det långa tåget i gott och väl 170 km/t.

Spanska AVE, Alta Velocidad Española, med tågen Talgo-350, TGV-A och Siemens Velaro. Här är det normalspårbredd och 25 kV som gäller mot övrigt spårnät i Spanien. Vad bökigt det blir! Jag vet inte riktigt varför men min grundbiljett är 1:a klass men här åker jag turistklass och betalar ändå rätt dyra platsbiljetter. Men man sitter bra där med, bara man slipper pratsjuka spanjorer bakom öronen. Det är lite konstigt, många spaniorer är mycket diskreta i sitt uppträdande och en del pratar både genomträngande, högt och alldeles för snabbt. Och har ringsignal på högsta volym eller titta på en film med högtalarfunktionen går det med för några. Phu – och tämligen fullsatt var det hur som.  Spaniens AVE är värdens näst mest punktliga, och det är det bl.a genom att vara smarta. De har större marginaler i sina tidtabeller så det kan köra in tid.

Tyska ICE finns i många generationer men det senare är inget fel på.

Schweiziska panoramavagnen och restaurangvagnen var i en klass för sig. Det var dock mörkt ute och brist på alper. Även detta tåget hade tekniska problem.

Några observationer blev att brist på information är dåligt men fel information är värre. Du kan ta fel beslut och du slutar att lita på det även om det är rätt ibland eller t.o.m oftast. Vid ett tillfälle släppte de av och på folk i 275 km/t. Det är ju oansvarigt så det räcker.

Och i många sammanhang är ljudlig info värdelöst. Man hör inte av en massa olika skäl. Som på Köln station. Den har en mycket skarp kurva i till perrongen och då skriker nästan alla tåghjul väldigt högt. En högtalare har inte en chans att nå genom med något. Men så är det ändå. I en del vagnar var ljudet löjligt lågt och i andra tillfällen pratade de på som Hyland refererade sport, men inte lika tydligt. 

Många höghastighetståg jag åkte hade bagagekontroll som på flyget. Hur tänker Sverige där? 

 

Kostnaderna för hela kalaset

Kostnaderna blev:
IR-passet 1 klass senior:   5100 kr
Platsbiljetter med en sovkupé för eget bruk:  5600 kr
Hotell:  18900 kr
Mat: 7500 kr

Inte något jag gör om i brådrasket kan man konstatera.